Nu får ni ursäkta mig, men jag är så jävla fucking less på allt och alla att jag snart kryper in i ett hörn och grinar. Jag tror att jag ska sätta mig på en stubbe mitt i skogen ikväll och sitta där dom resterande 75åren.. Jag orkar inte, det är bara att ackseptera. Jag orkar helt enkelt inte. Allt som jag försöker mig på misslyckas, ingenting kan någonsin gå som jag vill.
Positivt är ändå att min lilla Fiona alltid finns där och kan trösta med hennes bruna mandelformade ögon, och alltid lika glada svans. Hon är ljuset i tunneln. Det ända som har gått bra de senaste åren är när Fiona föddes och allt med henne, om man bortser hennes akuta infektion där hon nästan strök med och om man bortser hennes genetiska sjukdom, så är allt perfekt med henne. Men utan de felen skulle hon inte vara just Den Fiona som hon är idag. Jag ska vara jäkligt glad att jag har henne, hon är mitt allt.
<3
No comments:
Post a Comment